via bloggar kan vara riktigt roligt har jag förstått.

En vän till mig(jag visste vem hon var irl, men vi "upptäckte" varandra via en communitysajt)har en blogg på en annan sajt där hon lärt känna en massa roliga, intressanta och trevliga personer. I somras åkte hon på en såkallad "bloggsemester" och hälsade på en del hon lärt känna.

Jag har alltid varit rätt försiktig med att kommentera hos människor jag inte känner, men i mitt löfte till mig själv inför 2008 att våga mer, så fastnade jag av en slump på en blogg som verkade intressant och skrev en kommentar. Nu har det blivit så att det är en av mina favoritbloggar som jag besöker dagligen. Hon som skriver där har en träffsäkerhet i det hon skriver som gör mig glad, det är vardagliga saker hon tar upp, men sånt som är viktigt för henne att få ur sig. Så uppfattar iallafall jag det hon förmedlar.

Hur hon är som person vet jag inte eftersom jag inte känner henne, men ändå börjar jag nog göra det via det hon skriver. Ett av de blogginlägg hon gjort handlar om att föreställa sig då man sitter bakom en skärm och kanske inte är sanningsenlig med vem man är. Det är en risk man får ta, jag väljer vad jag vill skriva i denna blogg, mina barn tex har endast sina initialer, jag visar ingen bild på dem med deras ansikten, men det jag skriver är inget friserande, utan det är min vardag det handlar om.  Däremot kan det finnas bloggar där någon fabricerar ihop ett liv som inte existerar bara för att det roar dem. Såna människor hoppas jag att jag slipper.

Som sagt var, det där med att våga, det kan vara rätt intressant att glänta lite på dörren och se vad som finns då man vågar. Mitt dörröppnande har tagit sin lilla tid, men i och med att jag valde att börja studera gjorde jag ett vägval mitt i livet, och det har jag inte ångrat en sekund. Det är bara lite pirrande att man ska ge sig ut och söka jobb inom ett år, det har jag inte gjort sedan 1986(hemska tanke), och det var inte mycket till sökande. Ett telefonsamtal: Hej, jag söker jobb, fick komma på "intervju, blev fotad och fick en rekvisition i handen att hämta ut uniform, ett papper till med datum då kursen började. Så gick det till på 80-talet... Betyg? jo, det hade jag. Det är nog lite annorlunda nu.

2008 ska som sagt var bli det år då jag förhoppningsvis gläntar lite mer och kanske släpper in lite nya människor i mitt liv, den som lever får se.

 Jag vill sluta detta inlägg med att tacka henne vars blogg jag hittade, du verkar va en trevlig tjej,*ler* plus du som visat att man kan lära känna nya människor lite varstans, av dig lär jag mig mycket, även om du har en del annorlunda åsikter stundtals...(men vem har inte det?)

Hämtade hem F från skolan idag, och kom såpass tidigt att jag hann med att träffa hans lärare och diskutera eventuella papper till vårt temaarbete.

Plockar ihop hans kläder och hittar inte täckbyxorna, i den där röran som råder får man leta lite, men inga täckisar finns där. F var bombsäker på att han hängt upp dem på kroken och sedan hade han inte haft dem på sig under dagen. Mössan saknades också, men den trodde han sig ha glömt vid matsalen. Där låg den, så jag fick plocka hem honom utan täckisar. Vid 16.30 knatade jag till skolan igen för att kolla om de kommit fram eftersom alla brukar ha hunnit gå hem då. Där fanns ett par som är snarlika de f har, men det står inget namn i dem(tyvärr). Ringde till de två killarna som hänger närmast F, men ingen av dem hade fått med sig hans hem.

Till saken hör att den tjej som har kroken brevid F är en mästare på att ha mängder med saker med sig, bla två jackor, två par täckbyxor, väslor mm som svämmar över på hennes krok och över så f knappt får upp sina saker. Han har bett henne att tänka på det, men det har inte blivit någon skillnad.

Nu såg jag varför, hon har sina extra kläder i en väska som hänger där istället för i den låda som hon har tilldelad,(alla i klassen har en egen låda att ha sina extra kläder i)då är det inte konstigt att allt tar plats.

Nu får jag hoppas att någon fått med sig dem hem, och att de är åter i skolan, de var inte dyra, men jag gillar inte att saker försvinner!! 

är något jag sett på en del håll. Nu funderar jag på om det är något jag vill göra. Ska fundera ett tag på det, för man behöver inte göra det innan året är slut, iallafall inte i min värld*ler*

Nu ska jag joina maken vid Tv:n.

är rätt roligt. Om det på inbjudan står att föräldrar och syskon är inbjudna innebär det att hela släkten också ska med?

Det är 25 barn i klassen, tar man 2*25 plus att man kan i snitt räkna ett syskon per barn så blir det 100 personer som ska in i ett klassrum ungefär. Ett klassrum som är rätt trångt i vanliga fall, då behöver inte ungefär 30 pers till komma och se till att man i stort sett ser nada. Är jag helt ute och cyklar nu?

Efter uppträdandet där jag kunde se F lite grann mellan alla filmande händer och fotograferande kameror var det dags för fika på fritidsavdelningen. Klassföräldrarna för terminen hade gjort ett kanonjobb med att baka, fixa kaffe, te, saft, gjort två pepparkakshus för utlottning, gjort lotter med namn på alla barn i klassen, fixat en julpresent till läraren och den på fritids som är kontaktperson för klassen(hon som hade dem i förskoleklass).

Priset för fika var inte heller dyrt, och det går till klasskassan som vi har.

Men det blev kaos då alla skulle hämta fika, istället för en kö bildades det ett flertal, som fladdrade runt överallt. Jag lyckades få tag i ett par äggfria kakor till F och tur var väl det för de tog slut, och det var det enda (plus lussebullarna som var mjölk och äggfria) som han kunde äta. Klassföräldrarna hade inte heller räknat med att det skulle komma så många extra utan räknat på ungefär 100 personer.

Nåväl, nu är det avklarat, och om jag är klassförälder på höstterminen nästa år(vet inte om jag hamnar i gruppen som är nu till våren eller till hösten 2008) ska jag försöka få dem att boka matsalen där det finns en scen, för om det ska komma ännu mer folk då blir det totalkaos. Då sitter alla nedanför och så kanske man har en chans att se något.

helt själv på simskolan och låter barnet klara sig bäst det kan?

I en av de grupper som simmar innan den gruppen F går i finns det ett syskonpar, de brukar alltid vara kvar efteråt och härja runt i plaskpoolen, ibland upp till en timme. Den av deras föräldrar som alltid är med tillbringar tiden med mobiltelefonen vid örat, och kastar kanske (ungefär en gång) en blick på vad barnen gör.

Idag var det bara ett av barnen där och simmade, och efteråt vandrade barnet planlöst omkring, jag kom precis med F och S i samma veva som en förälder som fanns där var på väg till receptionen med barnet för att leta efter föräldern. H*n åkte iväg för att hämta *a**a sade barnet, jag skulle vänta här.  En timme efter det(mao mer än en timme efter att lektionen slutat för barnet) dyker föräldern upp, då har den simlärare som har hand om barnets grupp letat upp handduken som barnet inte hittar och tagit hand om barnet. Föräldern rusar runt där vi andra föräldrar sitter och letar efter barnet och handduken. Den handduk som S använder är på väg att försvinna med föräldern då jag sätter stopp. Då får jag höra att jag är snorkig och kan ta min smutsiga handduk. 

Vad jag har lust att säga går inte att återge, men jag väljer att inte ta strid om det just då, istället säger jag att jag tycker att föräldern borde se till att vara på plats när barnet slutar sin simlektion och inte låta en sjuåring stå och gråta helt övergivet.  Föräldern fnyser åt mig och går därifrån, usch säger jag bara om sådana människor!!

På en blogg som jag besöker ofta finns det ett jätteroligt inlägg om kunskap. Det handlar om bristande kunskaper i geografi för en del som bor i USA, och så har hon länkat till ett klipp på You tube där man kan se att det även finns dem i det landet som har en enorm kunskap.

Jag bara måste visa det.

som är representanter för en av de andra avdelningarna, och de hade fått in ungefär lika mycket som vi fick. Vi hade bestämt att vi skulle ha samma pris på vårat fika eftersom våra avdelningar ligger brevid varandra.

Däremot var de lite småchockade över beteendet hos de som kom, de kände att föräldrarna bara vällde in, roffade åt sig, åt och sen bara gick. Ingen hade tydligen sagt tack, uppmärksammat vilket arbete de lagt ner med mera.  Som en av dem sa: Vi har planerat, bakat, ställt iordning och serverat. Sen gick alla bara och lämnade åt oss att plocka av borden efter dem.

Då jag berättade att på vår avdelning hade de plockat bort från borden efter sig, ställt koppar och glas på diskvagnen, slängt soporna i säcken, tackat för att vi anordnat allt, berömt oss för att vi bakat med mera trodde de att jag skämtade.  Människor är olika, så antingen  beror det på det eller på att de var så inne i allt att de inte hörde att någon tackade. Vad vet jag? Hos oss var de väldigt nöjda*ler*

Jag har blivit vän med en tjej via en communitysajt, och hon bor inte alltför långt ifrån där jag bor.

Då vi diskuterade kom vi på att våra respektive äkta män gått i samma skola, samma linje till och med, så efter lite forskande fram och tillbaks kom vi fram till att de faktiskt gått i samma klass.

Nu i veckan såg jag ett bekant namn på hennes facebooksida, ett namn som stämmer överens med en gammal klasskamrat till mig, så jag frågade om Xxx kom från den förort där jag är uppvuxen och var född samma år som jag. Bilden på denna person kändes också bekant, några år äldre bara*ler* och med allra största säkerhet är det rätt person.